Debatt: Vilken väg väljer vi?!

Vad är viktigast för oss inom pimpelsporten? Att utforma sporten till fördel för dem redan inbitna eller att medvetet utforma den i syfte att försöka locka nya förmågor. Frågan är högst relevant och varje klubb bör diskutera hur man gör idag, och hur man bör agera i framtiden. För egen del är jag övertygad om att vi måste locka nya förmågor till sporten för att den skall utvecklas på sikt men då krävs det också att vi i vissa fall frångår vår egoism och egna trygghet. Och detta gäller ända upp från Sportfiskarnas tävlingskommitté till gräsrötterna i våra klubbar.

Två exempel:

Dec 2011. Ett välkänt gäng inbitna fiskare från Hälsingland ger sig ut över sjön Ullungen en kall decembermorgon. Det är tävling och för första gången på 10 år är jag med på Lucianappet. Jag kör på det jag kan under tävlingen men resultatet är dessvärre inte särskilt imponerande (trots att jag säkert är i topp vad gäller fysisk kapacitet gentemot de andra). Dom flesta seniorer och veteraner har betydligt mer i vikt än mig. Väl hemma hos mina föräldrar berättar farsan att jag missade den fläck som brukar vara bäst (nu för tiden) på Ullungen med si så där 1,5 meter (det gick tydligen en liten kant där). Han gick dit efteråt och fick några bra hål.

Mars 2013. Kvällen innan tävling på Grängen. Farsan ska inte vara med, p.g.a. ett trasigt knä, och berättar för min kusin Erik utifrån ett antal landmärken var det kommer att nappa bäst på ett relativt stort område. Mycket riktigt, Erik blir tvåa och ettan sitter också på nämnd fläck.

Tjusningen med pimpelfisket, d.v.s. att med erfarenhet, planering och utförande få mest fisk, kan ses ur en tudelad verklighet. För samtidigt som det är en konkurrensfördel att veta mer än andra (det är ju just det man vill), så kan det enligt mig påverka nyrekryteringen negativt om vissa vet för mycket för ofta. För vilken nybörjare finner en tjusning i att bli sist i resultatlistorna tävling efter tävling bara för att de erfarna vet mycket mer? Få personer med tävlingsdjävulen i sig i alla fall. Men har vi för vana att köra våra tävlingar på exakt samma vatten där alla kan sina fläckar, kanter och stenar år efter år så bygger vi defacto vår egen grav för nybörjare. Dom har banne mig inte en chans att hävda sig! Jag, som erfaren tävlingsfiskare som t.o.m. är sprungen ur bland annat Ullungens vatten, hade inte en chans mot de som varit med på alla tävlingar som anordnas där de senaste åren. Hur skulle det då vara med en färsking? Hur känner denne sig i bilen på väg hem? Och vad motiverar denne att åka iväg på nästa tävling där återigen alla andra vet allt om sjön?

Konklusion: Jag tror inte vi kommer locka tillräckligt många nya till sporten om vi inte vågar utmana och bjuda på oss själva oftare. Att våga ha olika tävlingsformer, kanske räkna olika fiskarter och välja udda sjöar ökar självfallet slumpfaktorn roll. Det kan faktiskt innebära att någon kan skrälla, att även nybörjare kan känna att de har en chans. Men då gäller det alltså att vi lämnar vår trygghetszon, att vi medvetet söker nya outforskade strategier.

Och det är utifrån denna utgångspunkt som jag och Daniel diskuterade fram våra motioner till tävlingsmötet (dom kan ses som exempel på hur man skulle kunna få fler att få upp ögonen för sporten). För skulle jag vara egoistisk så vet jag att enbart abborre passar mig bäst (helst också stora tävlingsområden på alla tävlingar där jag kan springa min mil, fiska ensam medan många av er andra får trängas närmare starten). Jag vet att Sveg inte är en av dem klubbar som har problem att sätta samman 4-mannalag inför dm och sm (men vet samtidigt att många andra mindre klubbar har problem). Jag vet också att ju mindre seniorklassen blir, ju större chans har jag ju själv att nå framgång på SM. Men är det så jag bör tänka? Mitt svar är nej, vad är ert?

Min förhoppnings är således att vi väcker denna fråga till liv, för jag tror den är avgörande för pimpelsportens framtid.

/Martin Södergårds