Äntligen är det dags…

För en gångs skull innebär fiske inte att man behöver gå upp okristligt tidigt, utan jag kunde lugnt ligga och dra mig i sängen till lite mer än normal uppgångstid. En dusch och lite frukost senare går jag för femtioelfte gången igenom packningen och konstaterar att har jag glömt något så går det säkert att köpa på plats. Fiskegrejerna, kläder, pass och kort är med så jag ska nog klara mig.

En snabb biltur till Landvetter Airport och en smidig incheckning senare sitter jag på en bar och filosoferar över veckan som kommer. Hur ska vi lägga upp träningsdagarna imorgon, på torsdag och på fredag? Kommer kaptenernas, jag och Peter Eriksson, planer att tas väl emot av laget? Hur kommer stövlarna från det ryska företaget Torvi, som plötsligt och lustigt blev ytterligare en sponsor till laget under helgen, att passa? Passar våra nya tävlingskläder från Norfin Outdoor att uppfylla våra förväntningar? Blev trycket bra? Är det bara spigg i sjön vi ska tävla i? Snarkar Peter fortfarande lika mycket? Tusen och en frågor av varierande karaktär både värdsliga, banala och ytterst seriösa och viktiga pockar på svar.

På Arlanda blev det en snabb marsch till Terminal 5 där resten av laget väntade. Efter de obligatoriska grabbkramarna, ja ni vet - ena armen över den andra under och tre rejäla ryggdunkningar med den övre handen, checkade vi in vårt bagage. Genom säkerhetskontrollen och sedan den obligatoriska ölen vid utlandsresa. Nu kan man känna en lätt spänning och nervositet i luften, inte så man kan ta på den utan snarare en sån där känsla man får av ett idrottslag som är taggade och redo för match.

Landslaget består av fyra rutinerade rävar i skiftande ålder och två färskingar, som dock ingalunda är några duvungar. Folke Andersson, svenskt mormyskafiskes gudfader med två individuella silvermedaljer och ett lagbrons på meritlistan och gamlemannen i laget. Thomas Axelsson, med ett lagbrons, och Arto Jumisko som varit med många gånger på VM, två goa gubbar mitt i livet. Johan Axelsson, som även han är rutinerad med flera VM-tävlingar på sitt samvete, är något yngre och ännu inte 40 år fyllda. Gröngölingarna i laget är Jimmi Bornström och Håkan Löfqvist som gör sitt första VM-framträdande. Jimmi är ungtuppen i laget och Håkan även han mitt i livet. Peter Eriksson och jag själv, Marino Sanvincenti, har båda tidigare varit med som kaptener och Peter även som tävlande med två lagbrons i bagaget. Efter att ha skrivit ner laguppställningen och funderat över allas meriter känner jag ett lugn lägga sig och ser med tillförsikt fram emot veckan som kommer i Riga.

Vad skulle kunna gå fel nu…?