Vad gjorde jag för fel..

…Samt vad gjorde jag för rätt? Dagens tävling på Nora sjön är ett otroligt stort frågetecken för mig. Jag har tidigare vart många gånger på sjön, så länge jag kan minnas faktiskt. Det var en av årets roligaste tävlingar. Själva fisket i sig var ju absolut ingenting att hurra för i min mening idag. 

Jag började med att gå till vänster i den otrolig solen som tittat fram, till en brygga min pappa föreslog för mig att han fiskat vid en gång tidigare där han haft bra fiske. Till en brygga där inte så många andra fiskare tog sig. Var det av medvetandet att fisket vid just den platsen inte var bra eller av omedvetande att det faktiskt har vart bra där? Jag började där tillsammans med några andra och fiskade mig snabbt runt området utan att borra ner någon. När 30 minuter hade gått insåg jag att jag inte haft något napp och det hände inte avsevärt mycket i det området så jag började traska tillbaka mot starten och avruskningen på höger sida där jag gjorde ett mellanstopp på tre hål innan jag bestämde mig för att fiska över till ön som ligger strax utanför starten, för där har faktiskt majoriteten sagt att det alltid finns fisk. Med förhoppning om att kanske kunna fiska ikapp den timma jag missat tar jag mig över mot ön med 50-100 meter mellan hålen. Det borde ju stå någon fisk, har jag inte funnit de på det grunda eller in till vassen borde jag i alla fall få känna på någon ute på det djupa. Det var ju ingen som testat där, så varför inte ge det ett försök? 

Så klart som min vanliga tur så går chansningarna inte hem. Trots de x-antal hål som jag gjorde på vägen dit så hade jag inte märkt av att det fanns fisk kvar i sjön. Väl framme vid ön ”som alltid håller fisk” så borrade jag mig mot en klunga som satt längre bort, men icke något känn. Fick trevligt möte på sjön då jag pinsamt fick säga att jag inte haft ett endaste napp. Tommy berättade då att han lyckats lura upp fem fiskar. Vad händer? Är jag på rätt sjö? Tänkte jag flertalet gånger. Tog mig vidare och slog några hål runt klungan innan jag vek av för att ta mig längs med nästa avruskning tillbaka mot landsidan. Testade de gamla hålen som gjordes i början av tävlingen, jag fick ta i ordentligt för att knäcka den isskorpa som skapats i hålen. Fortfarande ingen fisk. Jag hade testat stor krok, liten krok. Blandat färger på kroken samt på pirken. Allt hade testats och jag lät nu en enkelkrok sitta kvar på min Kinnepirk i storlek 35 mm när jag tog mig tillbaka mot starten, där jag gjort ett stopp innan jag smet över. 

Mötte Lars Guldstrand och fick än en gång skämmas för min prestation - noll napp, noll fiskar samt noll gram. Tre timmar hade gått av tävlingen och dra på trissor, jag fick ett napp och upp kom en abborre som man precis kunde tyda ränderna på. Hejaheja!! Äntligen! Tänka sig vad en fisk kan göra för självförtroendet då allt annat tidigare bara har rasat samman. TJIHOOO, energi för att klara av även den sista timmen. Jag stannade kvar i starten och borrade mig runt de gamla hålen samtidigt som jag lallade runt i de gamla. 

Klockan slog två och det var dags att gå in. Oh herre gud.. 4 abborrar med en vikt på 102 gram. Vad hände där? Det var ju inte heller så stor skillnad från året tidigare då jag endast fick ihop drygt 3 hg. Jag gjorde det som jag kunde utan att bryta ner kroppen. Föret var ju samma för alla på tävlingen, men just det där när det bildas en snöskorpa på vatten som brister i den sekund man tror att den håller är någonting av djävulens påhitt, speciellt när man har ett knä som inte accepterar någonting i den stilen. Jag har nämligen opererat mitt knä flertalet gånger utan förbättrats resultat. Vilket jag får känna av, speciellt på kvällen. Den bästa medicinen jag möjligen skulle kunna få är all kärlek som min kära fiskefamilj på tävlingarna ger mig. All den lycka och glädje som befinner sig på tävlingar samlar jag in och lever på tills det är dags för att ta mig ut igen. All kärlek till er!! 


En spännande fråga kom upp i bilen på vägen hem: 
Vad är det egentligen som får oss fiskare att återkomma till en plats där vi hade dåligt fiske, vädret (idag kylan) var en pina samt att man blev utfiskad totalt? 

Enligt min mening så kan det enda jag kan komma på är att hur underbar det är att få träffa alla fantastiska människor som finns med i pimpelfamiljen. Med tanken på att ”nästa gång kanske jag kan få visa dessa människor att jag faktist är duktig.” Jag är så oerhört tacksam för vad varje tävling ger mig.

/ Leijon