Ibland går det "åt skogen" hur man än försöker!

Ibland går det helt enkelt inte som man vill, men det är viktigt att ta med sig lärdomarna även från mindre lyckade tävlingar. Här är min summering från helgen:

För min del blev den första större tävlingen för den här säsongen Levi Svedberg Challange. Hade laddat en del för tävlingen och hade en plan och material klar för dagen, att gå mot motsvarande sida från starten och fiska s.k. vinkelpirk (en levi original förövrigt).

Började traska över sjön på utgångstiden och insåg att vi skulle bli en del kända profiler där jag tänkt börja. Tittade bakom mig och insåg att den intressanta startviken däremot blev nästintill folktom. Var ytterst nära att vända om men tänkte att jag ändå skulle försöka fullfölja planen till att börja med.

Slog första hålen och fick ett gryn efter en stund. Tittade upp och såg att Toni Reiterer däremot började dra stramare på hekto en bit bort. Bror E Olsson och Lars- Åke Norling skyndande, liksom mig, till området. En sak skiljde oss dock åt, för medan Bror och Lars-Åke började dra som aldrig förr kärvade det ordentligt för mig. Fick en ströare men inte mer. Tankarna gick, gör jag något fel!?

Fisket bedrevs för stunden på 4-5 meters djup, men hemligheten bakom ösfisket i vissa hål var tydligen en vit isremsa som gick längst isen. Det var nämligen bara längst denna remsa som det högg i vissa hål! I mitt 8:e hål för dagen fick jag slutligen kontakt redan vid nedsläpp. Sen var det bara å åka med en stund. Tidigare nämnda herrar låg jag dock en bit efter!

Försökte därefter dra igång ett ”turbo-tempo” och till viss del gav det effekt. Fick nått lite "mänskligare hål" då och då och efter två timmar och med omkring 4,5-5 kilo i kunten kändes det som att jag ändå låg relativt bra med i tävlingen.

Fisket hade vid det här tidpunkten avtagit lite och tävlingen stod därmed och ”vägde”. Enligt min bedömning fanns det två alternativ. Antingen stanna kvar och försöka fiska ikapp täten i gammelhål på samma område, eller leta nya ofiskade ytor. Jag visste att det första skulle bli en tuff utmaning mot bra fiskare, och dessutom fick jag en känsla av att jag faktiskt kunde, och borde, göra ett vinnande drag genom att flytta. Tänkte även att en upptäcktsfärd på uppimot halvtimmen kunde fungera.

Fattade alltså beslutet att gå ut mot den råk som gick tvärs över sjön och började fiska mig inåt mot land från den. Kom snart att inse att en ur ”gotlandsgänget” började få kontakt med grov fisk innanför mig. ”Yes!” tänkte jag, nu kommer läget eftersom vi bara var två på det området. Men hur jag än försökte fick jag enbart någon ströfisk i mina hål medan 1-2 hg fiskarna formligen östes upp intill. Och när nästa man ur gotlandsligan, Jörgen Axemo (sedermera vinnare seniorklassen), skyndade till och borrade någon enstaka meter från ett av mina tidigare hål började även han dra stort direkt. Och likaså fick tredjemannen ur ligan ett kanonhål strax därefter. Det var alltså bara jag som kom precis utanför den platå som visade sig vara 20-30 cm grundare än bottenstrukturen i övrigt, tillika den som höll ett bestånd av större abborre. Så medan gotlandsgossarna alltså lyfte 4-6 kg per man (?) på ytan, fick jag i princip bara ströfisk och ofta betydligt mindre storlek. Det kändes rent ut sagt både frustrerande och hopplöst och i detta skede hade 3 timmar passerat och således fanns ju inte heller alternativet att gå tillbaka till ursprungsstället. Istället gjorde jag ett försök in mot land, ut från land, fiska gammelhål men nix. Jag var helt enkelt RÖKT!

Vägde slutligen in 5,9 kilo. Missade till råga på allt, med mista marginal, poäng i PSC vilket var det huvudsakliga målet med dagen. Detta till stor del beroende på att startviken, som jag alltså lurat på under utgångstiden, levererade riktigt bra vikter!

Så den spontana sammanfattningen av dagen. ”SKIT!” Eller den positiva versionen. ”Det är bara o bryta ihop och komma igen…” Och visst, jag väljer den senare, för pimpelfiske i tävlingsform är ju ändå så förbannat roligt...

Martin